Att misslyckas och testa igen – parkourens bästa lärdom

Parkour byggs upp av rörelser som nästan aldrig sitter första gången. En precisionslandning på en låg box, en vault över ett räcke, ett hopp mellan två plattformar – alla kräver att kroppen får testa, missa, justera och testa igen. Det är därför ett pass ofta ser ut som en lång rad misslyckanden för den som tittar på utifrån.

Tränaren ser något annat: att avståndet minskar, att landningen blir tystare, att barnet vågar ta i lite mer. Framsteg i parkour syns sällan som "klarade / klarade inte", utan som små förskjutningar i hur en rörelse utförs.

En bra parkourtränare bryter ner varje rörelse tills den blir ofarlig att misslyckas med. Hoppet som ser långt ut övas först på marken, sedan på en linje, sedan på en låg box med mattor runt om. Höjden kommer sist – när tekniken redan sitter.

• Barnet väljer själv när det är dags att ta nästa nivå. Det är en bärande princip i parkour, inte en artighet.
• Att backa till en lägre höjd är ett normalt träningsval, inte ett nederlag.
• Mattor, låga höjder och spotting finns för att göra det tryggt att testa – inte för att göra det lätt.

Vill du läsa mer om hur säkerheten faktiskt fungerar i praktiken – och vad statistiken säger om skaderisken – har vi gått igenom det här:

Det svåraste för många föräldrar är att låta bli att rädda situationen. När barnet missar för femte gången ligger det nära till hands att ropa något peppande, föreslå en lösning eller säga att det räcker nu. Ofta är det bättre att låta barnet hålla i sin egen process en stund till.

• Låt tränaren coacha. Två röster som säger olika saker gör rörelsen svårare, inte lättare.
• Fråga efteråt i stället för under: "vad var svårast idag?" ger mer än "gick det bra?".
• Lägg märke till det barnet gjorde – att det fortsatte, ändrade sitt upplägg, vågade ta i – snarare än om hoppet satt eller inte.

Den sista punkten har det forskats en del på. I en klassisk studie av psykologerna Mueller och Dweck (1998) fick barn beröm antingen för sin begåvning eller för sin ansträngning. De som fått beröm för sin begåvning gav upp tidigare och valde lättare uppgifter när det blev svårt – de som fått beröm för ansträngningen valde oftare den svårare uppgiften. I en idrott som bygger på att misslyckas många gånger innan något sitter är den skillnaden värd att känna till.

Ibland är det inte produktivt trots allt. Ett barn som blir riktigt frustrerat lär sig sällan något av det trettionde försöket. Då är det rimligt att bryta – men gärna genom att flytta fokus i stället för att avsluta: gå tillbaka till en nivå som redan sitter och avsluta där, eller byt rörelse helt.

Att avsluta på något som fungerar är ett vanligt tränargrepp, och det är minst lika användbart hemma på gården.

Growingminds är en svensk sajt som samlar forskning och verktyg kring beröm, motgångar och hur vuxna kan stötta barn som kör fast. De gör bland annat korta filmer på ett par minuter.

Ny på parkour? Börja här: